När allt lägger sig på plats

NU är min hemsida på plats. Den ligger faktiskt framme för resten av världen att se. Det känns så spännande och pirrigt i magen.  

Chansen att jag skulle få mer fotojobb bara för att jag har en hemsida känns ju inte särskilt troligt, men nu finns det en plats jag kan visa upp mina 'alster'.
 

Varför inte titta in? 
 
 
 
 

När hösten kommer, då kommer även sommarkatterna

Hösten är vacker.
Klara och vackra färger på träden, dimma som leker på åkrarna vid gryningen, mys framför tv:n med levande ljus och te dricks i mängder (i alla fall hos mig).
Men så finns det de där små sakerna som inte är lika roliga. Kylan, frosten och de mörka kvällarna. Men nackdelarna går ofta att glömma när man sitter och har det mysigt framför tv:n med en kopp varm te och kanske några tänd
a ljus.

Men något som inte går att glömma, och som alltid kommer vara lika hemskt som också dyker upp på hösten är "sommarkatterna". Sommaren är över och de har "gjort sitt". 
För visst klarar sig väl katterna i det vilda? De är ju djur! De överlever!
- Nej. Det gör dem inte. De har lärt sig att de får mat, kärlek och värme av människorna, och helt plötsligt förvinner det. Hur överlever en katt som aldrig lärt sig att överleva i det vilda? 

Mitt hjärta gråter en aning när jag tänker på lilla Issy (på bilden). Hur hon låg utanför pappas jobb, kall och hungrig. Men denna berättelsen har ett lyckligt slut. Issy har ett nytt hem där hon är mycket älskad och får den mat, värme och kärlek hon behöver och har rätt till.

Men alla berättelser har inte ett lyckligt slut.
En liten tankeställare...


Min tankegång under yoga:

"Okej, men det här var ju lugnt. Det här kommer gå som en dans! Slimmad kropp, here I come!"
"Alltså måste man verkligen spänna magen sådär heeeeela tiden eller? Det börjar bli lite jobbigt"
"Är ni säkra på att man kan stretcha sådär? Det ser lite... ehm.. omöjligt ut."
"Jag är ganska säker på att min kropp INTE är sådär vig."
"Aj, aj, aj, aj"
"Jääääävlar vad det drar i musklerna"
"Är hon inte riktigt klok? Jag döööööör!"
"Nu stänger jag av denna skit DVD! Det kan inte mänskligt att kunna böja musklerna sådär!"

Och detta är anledningen till varför jag inte gör yoga. 

Nu kan jag tänka på dig utan att gråta


Hittade mappen med de första bilderna på  min kamera. Inga seriösa bilder eller så, bara lite testbilder. Då hittade jag en bild på Chip. Min underbara lille Chip. Men det känns helt okej. Jag har accepterat att han är borta, att han förblir borta.

Jag kommer aldrig mer känna dina mjuka päls mot min handflata, jag kommer aldrig få höra dig knapra glatt på ett knäckebröd, jag kommer aldrig igen få känna din tunga på mina kinder när du slickar bort en salt tår.
Jag vet det och jag har accepterat detta.

Jag kommer alltid sakna dig, jag kommer alltid minnas dig, men jag kommer inte längre gråta. För du finns inte längre, och jag har accepterat det. 

Älskade små bebisar

Bebisar måste vara det finaste som finns, inte sant?

Jag har inga bebisar själv, jag känner mig fortfarande en aning för ung för det helt ärligt, men jag har två små kusiner. Två små bebsikusiner. (Okej, Oliwer är snart 1 år. Men han kommer vara bebis tills han fyller 3 för mig, så är det bara.)

Min farbror hade 50-års kalas i söndags så jag fick träffa en av dem, lilla Ester. Lite gnällig var hon allt ett tag när jag höll i henne, men efter lite vaggande så somnade hon så sött i mina armar.

Hon kommer säkert tycka jag är en riktig tant när hon själv fyllt 20 och kommer ju självklart inte ha något minne av mig när jag vaggar henne till sömns. Men jag kommer för alltid komma ihåg hennes lilla söta ansikte som sover i min famn när jag står där på hennes student, 20-års kalas eller liknande. 

Ja, bebisar är bara för underbara. 

Lilltösen Ester

Busen Oliwer

Ett avsked till sommaren

Och nu har familjen Johansson sagt farväl av sommaren för detta året. 
I lördags åkte vi till Liseberg som en liten "minisemester", och vilken perfekt timning. För Göteborg hade ett perfekt väder att bjuda på, knappt ingen blåst, eller moln, och ett inte alls för kallt väder. 

Efter det så har hösten verkligen kommit med stora steg. Regn, blåst och kyla är vad som bjuds på nu.


Liseberg måste väl vara det enda stället man kan känna sig glad av att bli blöt med kläderna på?



För FÖRSTA gången hade jag tur och vann något!
Kanske inte så bra för midjan, men för själen och lyckan!


Och så klart, onyttigheter åts den dagen. För hur vore en semester utan onyttigheter?

En 75-årig mormor

Hela 75 år har min kära "momo" blivit i helgen och det firades med storkalas! Släkt och familj kom som jag tror jag aldrig träffat förut. Eller jo, några kände igen mig och hälsade på mig med orden "Men oj vad stor du har blivit! Sist jag såg dig var du såhäääääääär liten!", men jag kan inte komma ihåg ansiktet på någon av dem. Men sen var det ju nästan 20 år sedan jag såg de flesta, och då var jag ju bara en bebis.


Jag valde att inte ta med kameran på kalaset då jag inte ville springa runt i ett litet trång hus och fota folk, så jag tog bara en ynka liten bild på mig under hela dagen. (Och för den delen hade jag inte lagt ut någon bild på dem som var där i alla fall.)

Ibland kan jag fortfarande inte förstå att du är borta

Något som jag inte nämnde i mitt "komma tillbaka till bloggen"-inlägg var att min älskade lille Chip försvann från mig, hastigt. Jag kände att jag inte bara kunde "slänga" in en liten kommentar sådär. 
"Jo men visst ja, min kanin ha dött! Oh well, ha det bra!"
Nej men det kändes inte rätt, för han betydde så mycket för mig.

Och så sitter säkert någon framför datorskärmen och tänker, "Jaha? En kanin, so what?". Men för mig var han så mycket mer än en liten hårig kanin, han var min lille pälsboll, min vän, min tröst, min skyddare från mörkret. Han var så mycket. Han var en del av familjen. Han var mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
 



Den dagen jag gick och skaffade mig lille Chip var strax efter jag flyttade hem igen från gamleby (eller strax innan? jag kommer inte riktigt ihåg). För er som inte vet så gick jag på gamlebygymnasiumet ett år, men led av depression och flyttade hem igen för att jag dels kände det var fel linje för mig och dels för att familjen ville ha hem mig igen så de kunde hålla koll på mig. Vill ni läsa mer så finns det på min gamla blogg.
Jag var en mycket deprimerad tjej och tänkte mycket på självmord och självskador. Jag var på ett mycket mörkt ställe under den tiden. 

Men så skaffade jag lille Chip. Han fanns där för mig när jag inte ville prata med någon, för jag behövde inte säga ett ord till honom, han bara fanns. Och ibland hände det att han slickade lite på mina fingrar när jag grät, ungefär som om man ville trösta mig. Jag brydde mig inte om att stiga upp på morgonen i vanliga fall, men för hans skull var jag tvungen. Han behövde mat, en bytt bur, vatten och en massa kärlek. Han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.
 
Och nu är han borta. Min älskade lille honeybun ♥.
 


Men jag tror att han kände att det var dags. För idag mår jag så mycket bättre än vad jag någonsin kunde hoppats på, och kanske var det något han kände? Kanske kände han att jag skulle klara av att stiga upp på morgonen utan hans hjälp? Kanske kände han att jag hade någon annan att prata med nu? Kanske kände han att mitt liv är nu mera fyllt utav glädje än sorg och mörker?

Jag hoppas ju i alla fall det, för det känns som om hans död får en mer mening då, och det vill jag att den ska ha. 

Men hur mycket jag än saknar honom (och trots att jag ibland fortfarande inte förstår att han är borta) så kommer han alltid finnas i mitt minne. Han kommer alltid vara den lilla pälsbollen jag gav all min kärlek till. Han kommer alltid vara den som räddade mig från mörkret. 




Onödiga lärare är onödiga

För tillfället pluggar jag igen, en termin. Fast denna gången pluggar jag på komvux på ämnen jag själv valt. Företagsekonomi 1, Samhällskunskap 2 (distans), Matte 2b och Religion 2 (distans).

Anyhow, idag hade jag Samhällskunskap, jag vandrar in i klassrummet och då säger läraren:
"Har du några frågor om uppgiften?"
"Ehm, nej."
"Bra! Jag är ganska upptagen idag så du kan ju bara plugga hemma."

Varför behövde jag ens komma till skolan då? Suck och stön.

Matteplugg, weeeh.



Det är farligt att vara borta för länge från blogg.se

För helt plötsligt har de gjort om allt! Inte för att ni som läser bloggen kommer se någon skillnad, utan det är bara för mig. Sicken tur. Och ännu mera tur är det att det ser nästan exakt ut som tumblr, alltså så ska nog även jag kunna lösa detta.

Vet inte varför jag har varit så dålig på att uppdatera, det händer väl saker i mitt liv också?
 
Ehm, aah?


  
Under tiden jag har varit borta har jag haft på mig galna strumpor, blivit mosad av en katt,

pluggat, börjat på LC-diet/livstil (och fått börja käka ägg i massor)
 och testat oopsie-bröd.
 
 
 Tjolla-hopp!

Här och nu byggs min framtid



Skissar och skriver.

Jag vill

  • Ha sol och riktig sommar!
  • Bada i havet
  • Åka på roadtrip med vänner
  • Sova i tält
  • Åka till Öland
  • Fiska

En bild från förra sommaren, då det också var skitväder, men med några varma dagar i
sig i alla fall!!

Vad ska ni göra under Earth Hour?

Själv tänker jag, förutom släcka lampor och andra föremål som behöver ström (såklart!), krypa ned i soffan med tända ljus, en kopp nybryggt te och en bok. 

Ha det mys under Earth Hour!


Varför stiga upp när man kan ligga kvar?

Ligger just nu, fortfarande, i sängen och har det varmt och mysigt under täcket efter en härlig gårdag. 

Jag och ett kompisgäng gick ner på stan och åt en otroligt god planka och drack vin. Spontant och härligt.

Senare på kvällen efter jag kommit hem åkte jag, Madde och hennes syster Ellinor till Emma som precis flyttat. Där åt vi kladdkaka och skrattade (och jag låg på golvet och dog av hicka).

Gårdagen var en bra dag med andra ord.




Från lyckokakan


Fina Clara ute i vårsolen, inte kunde man tro igår att det skulle ligga snö på backen idag.

Godaste glassen i sommar



Igår testade jag en glass som gjorde mig lite skeptisk.
En gräddglass som var laktosfri, det är ju inte alltid det lyckas.

Men den här var som en sommardans på tungan. Det smakade verkligen härliga hallon som toppats av riktigt gräddig glass. Åh, den var så god. Och laktosfri.

Tack triumfglass, ni har gjort min sommar! Nu slipper jag äta isglass dagarna i ända.

Vitaminchock, ett bra avslut på dagen



Annanas, kiwi och apelsin. Med iste.
Om man har otur kan allt detta vara lite omoget och lite surt, men jag hade sådan där übertur och lyckades ta tre perfekta frukter som var supersöta och bara för goda.

Ja ibland är faktiskt frukt godare än godis.

Skjut mig, skjut mig nuuuuu


Åååååh, ni anar inte hur trött jag är på att se det här framför mig på datorskärmen.
Jag håller alltså på med en tablettask i mediakommunikation (där vi också ska göra en reklamaffish + serie till) och i grafisk kommunikation (där vi har samma lärare) ska vi göra en egen tidning.

Buhuhuhuhuhu, det här suger så hårt. Speciellt när läraren tror att jag är intresserad OCH att jag är bra på detta!?

Tröstkisse


"Min" lille kisse Iza tyckte nog allt synd om mig efter jag kommit hem för så fort jag lade mig på soffan så kom hon spinnandes. Oj så hon spann och kromade (Vänta, är det ett ord? Nu är det de om inte annat.) sig.


Men inga pussar var okej tydligen.


Och sen sov hon där.
Riktigt jäkla gött, och lääääääänge.
Hon totalt ignorerade min stakars mage som ropade på lunch.

Sjukhusbesök


Ser ni rädslan i ögonen?
Det är min sjukt jobbiga nålrädsla som kickade in idag, för ännu en gång fick jag åka in och ta tester på sjukan.

Men då kommer räddaren i nöden:
Emla-plåster ♥, vad skulle jag göra utan dem?


Men något stick senare så är det över. Alltså verkligen över, för det var det sista testet. Woho!
Jag har visserligen blodtryckstest som jag ska göra i tre veckor kvar, men det är inga mer stick. Äntligen!



Tillfällen då det är okej att svära:



När den redan trasiga tangenter går sönder totalt.
Helvetessatansjävlaskit

Tidigare inlägg
RSS 2.0