Själv tänker jag, förutom släcka lampor och andra föremål som behöver ström (såklart!), krypa ned i soffan med tända ljus, en kopp nybryggt te och en bok. 

Ha det mys under Earth Hour!

Ligger just nu, fortfarande, i sängen och har det varmt och mysigt under täcket efter en härlig gårdag. 

Jag och ett kompisgäng gick ner på stan och åt en otroligt god planka och drack vin. Spontant och härligt.

Senare på kvällen efter jag kommit hem åkte jag, Madde och hennes syster Ellinor till Emma som precis flyttat. Där åt vi kladdkaka och skrattade (och jag låg på golvet och dog av hicka).

Gårdagen var en bra dag med andra ord.

Igår testade jag en glass som gjorde mig lite skeptisk.
En gräddglass som var laktosfri, det är ju inte alltid det lyckas.

Men den här var som en sommardans på tungan. Det smakade verkligen härliga hallon som toppats av riktigt gräddig glass. Åh, den var så god. Och laktosfri.

Tack triumfglass, ni har gjort min sommar! Nu slipper jag äta isglass dagarna i ända.

Åååååh, ni anar inte hur trött jag är på att se det här framför mig på datorskärmen.
Jag håller alltså på med en tablettask i mediakommunikation (där vi också ska göra en reklamaffish + serie till) och i grafisk kommunikation (där vi har samma lärare) ska vi göra en egen tidning.

Buhuhuhuhuhu, det här suger så hårt. Speciellt när läraren tror att jag är intresserad OCH att jag är bra på detta!?

För exakt en vecka sedan kraschlandade jag.
För exakt en vecka sedan, ungefär vid denna tiden, låg jag på en brits på sjukhuset och grät utan stopp.
För exakt en vecka sedan lärde jag mig för att komma ut ur helvetet måste du klätra längre ned för att komma upp igen.

Det har en gått, som sagt, en vecka sedan jag satt i datorsalen och kände att det gick inte mer. Varken kroppen eller själen orkade mer. Jag höll på att brista ut i gråt vilken sekund som helst, utan någon som helst anledning, och jag kände mig så trött. 

Jag fick åka ifrån skolan, till sjukhuset och där brast allt. All denna stress jag lagt på mig själv och skapat blev helt enkelt för mycket. Jag krachade.

Jag har haft problem med mitt psyke ungefär så länge jag kan minnas, men det har egentligen aldrig blivit återgärdat. Jag har varit hos BUP men utan några resultat, så det här var ganska väntat.

Så nu är jag här och försöker landa, kraschlanda, med en "tillfällig-diagnos" depression och med antidepressiva.

Så nu vet ni varför jag inte har skrivit och vad som pågår.
"It's always darkest just before the dawn"

Just idag är jag hemma. Jag kände att det blev lite för mycket i skolan.
Jag vet att jag egentligen bör vara i skolan, "rutiner, rutiner rutiner" jag vet. Men av antidepp blir det värre innan det blir bättre så livet känns så tungt för tillfället att jag kände att jag behövde bara få vara hemma lite. Få gå runt och göra lite sysslor och inte tänka på skolan. Och vet ni vad? Jag mår faktiskt bättre för tillfället. Det är ju skolan som är problemet och därför jag äter antidepp, så att slippa den i några timmar känns underbart.

Men nog om det, här ska vi inte prata om sådant.

Idag vaknade jag av väckarklockan och undrade varför sjutton den ringde för. Det var väl ändå lördag?

"Men nej, det konstaterade jag att det inte var. För det är ju fredag!" tänkte jag sen.
"Men vänta nu lite? Det känns inte som en fredag, är det verkligen inte lördag?"

Efter mycket funderande och tänktande medan väckarklockan fortfarande tjöt kom jag på, det är ju inte alls varken fredag eller lördag. Det är ju torsdag! Bara torsdag! Och jag som behöver helg, nu.

Och för att göra denna torsdagen lite mer underbar så är jag snuvig och min träningsvärk(?) i ryggen börjar göra riktigt ont.

Nope, jag är inte dödssjuk eller så.
Det är faktiskt smink. Ni förstår sen när ni ser bilden, men den handlar om miljö, luft och hälsa.

För idag fick jag det tråkiga jobbet att leka modell, fyyyy så jag hatar det.
Jag står mycket hellre bakom kameran än framför.

Jag är ingen modell jag inte.

Herregud, dessa chips dödar mig. Eller i alla fall min tunga.
Så, så, såååå starka så tungarn bränner ihop till en liten hög av aska i munnen. (Jag har snart druckit upp hela päronsodan, helt själv, tack vara dessa chips.)

Men så är de ju så goda också, så man bara måste äta dem också.

Lite så känns det efter gårdagens photoshoot. (Oj så professionellt det lät)
Jag vet ju att jag kommer att bli klar, förr eller senare. Det tar bara lite tid att gå igenom nästan 300 bilder, men jag är ju så otolig. För samtidigt som jag älskar att sitta och pilla med att redigera så vill jag bara att det ska vara klart. NU!

Egentligen skulle jag dra mig in till stan och träna, men som vanligt blev det inte av. Denna gången var det dock inget jag kunde ändra på för nu är det bilen som har tjurat ihop.

Så ikväll ska jag istället dricka te, äta lakrisal som jag hittade och titta på Jackass. Gud så jag saknat det. Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet och man varje kväll stannade uppe sent så man kunde se de älskade idioterna på tvn. Man var trött, helt slut, dagen efter men det var så värt det.

Jag ska nog också möblera om rummet. Men det hinner jag nog med sen.

Ni anar inte hur lycklig jag är över att hitta den trailern.
Oj, oj, oj, Mr. Burton är tillbaka.

Jag vill bara hoppa upp och ned av glädje!




Glada nyheter är alltid trevligt såhär på morgonkvisten.

Här sitter jag och inte orkar med bloggen, och så visar det sig att jag har en stackars liten läsare som följer mig varje dag.

Vem det är har jag inte en aning om, men denna lilla person har klickat sig in varje dag och hoppats på ett nytt inlägg, och så kommer det inget. 

Eller ja. Jag vet ju faktiskt inte alls om denna person hoppats på något inlägg över huvudtaget, personen i fråga kanske bara råkar klicka sig in då och då. Eller så är det olika personer som råkar komma in varje dag. 

Vad vet jag?