Kraschlandning

För exakt en vecka sedan kraschlandade jag.
För exakt en vecka sedan, ungefär vid denna tiden, låg jag på en brits på sjukhuset och grät utan stopp.
För exakt en vecka sedan lärde jag mig för att komma ut ur helvetet måste du klätra längre ned för att komma upp igen.

Det har en gått, som sagt, en vecka sedan jag satt i datorsalen och kände att det gick inte mer. Varken kroppen eller själen orkade mer. Jag höll på att brista ut i gråt vilken sekund som helst, utan någon som helst anledning, och jag kände mig så trött. 

Jag fick åka ifrån skolan, till sjukhuset och där brast allt. All denna stress jag lagt på mig själv och skapat blev helt enkelt för mycket. Jag krachade.

Jag har haft problem med mitt psyke ungefär så länge jag kan minnas, men det har egentligen aldrig blivit återgärdat. Jag har varit hos BUP men utan några resultat, så det här var ganska väntat.

Så nu är jag här och försöker landa, kraschlanda, med en "tillfällig-diagnos" depression och med antidepressiva.

Så nu vet ni varför jag inte har skrivit och vad som pågår.
"It's always darkest just before the dawn"

Just idag är jag hemma. Jag kände att det blev lite för mycket i skolan.
Jag vet att jag egentligen bör vara i skolan, "rutiner, rutiner rutiner" jag vet. Men av antidepp blir det värre innan det blir bättre så livet känns så tungt för tillfället att jag kände att jag behövde bara få vara hemma lite. Få gå runt och göra lite sysslor och inte tänka på skolan. Och vet ni vad? Jag mår faktiskt bättre för tillfället. Det är ju skolan som är problemet och därför jag äter antidepp, så att slippa den i några timmar känns underbart.

Men nog om det, här ska vi inte prata om sådant.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0