Fy fan vad hemskt det är, att känna att det sticker och kliar i hela kroppen för man vantrivs så. Det känns lite som om man sakta kvävs till döds och man har en stor stenbumbling till klump i magen.

Jag gick (och bodde) på en skola för fyra år sedan som jag vantrivdes något fruktansvärt på. Det var så jag ville gråta varje vaken sekund jag spenderade min tid där och jag ville absolut inte tillbaka. Men jag gav skolan en chans, lärde känna nya underbara människor, som jag ibland riktigt saknar och önskar att jag idag inte hade tappat kontakten med, och gick från vantrivsel till ett mestadelsens lycklig minne (varför det är mestadelsens ett lyckligt minne är en ganska lång berättelse som jag kanske berättar någon dag).

När jag slutade den skolan för att börja i Nässjö istället så bestämde jag mig för att aldrig vantrivas igen, för man mår så jävla dåligt utav det, och istället bara välja miljö, jobb, skola osv där jag trivs och känns behövd för jag vet hur jävla ont det gör att vantrivas. 

Men nu är jag här igen. Jag vantrivs så in i norden att jag fått tillbaka den där känslan igen. Klumpen i magen, önskan att jag var någon annanstans och tårarna som så lätt kommer för ingenting. Det sticker och klias i kroppen och jag vill bara fly. Jag vill bara spott, svära, skrika, gråta och kura ihop mig till en liten boll och försvinna.

Fyfan vad jag vantrivs.