Något som jag inte nämnde i mitt "komma tillbaka till bloggen"-inlägg var att min älskade lille Chip försvann från mig, hastigt. Jag kände att jag inte bara kunde "slänga" in en liten kommentar sådär. 
"Jo men visst ja, min kanin ha dött! Oh well, ha det bra!"
Nej men det kändes inte rätt, för han betydde så mycket för mig.

Och så sitter säkert någon framför datorskärmen och tänker, "Jaha? En kanin, so what?". Men för mig var han så mycket mer än en liten hårig kanin, han var min lille pälsboll, min vän, min tröst, min skyddare från mörkret. Han var så mycket. Han var en del av familjen. Han var mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.

 

Den dagen jag gick och skaffade mig lille Chip var strax efter jag flyttade hem igen från gamleby (eller strax innan? jag kommer inte riktigt ihåg). För er som inte vet så gick jag på gamlebygymnasiumet ett år, men led av depression och flyttade hem igen för att jag dels kände det var fel linje för mig och dels för att familjen ville ha hem mig igen så de kunde hålla koll på mig. Vill ni läsa mer så finns det på min gamla blogg.
Jag var en mycket deprimerad tjej och tänkte mycket på självmord och självskador. Jag var på ett mycket mörkt ställe under den tiden. 

Men så skaffade jag lille Chip. Han fanns där för mig när jag inte ville prata med någon, för jag behövde inte säga ett ord till honom, han bara fanns. Och ibland hände det att han slickade lite på mina fingrar när jag grät, ungefär som om man ville trösta mig. Jag brydde mig inte om att stiga upp på morgonen i vanliga fall, men för hans skull var jag tvungen. Han behövde mat, en bytt bur, vatten och en massa kärlek. Han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.

 

Och nu är han borta. Min älskade lille honeybun ♥.

 

Men jag tror att han kände att det var dags. För idag mår jag så mycket bättre än vad jag någonsin kunde hoppats på, och kanske var det något han kände? Kanske kände han att jag skulle klara av att stiga upp på morgonen utan hans hjälp? Kanske kände han att jag hade någon annan att prata med nu? Kanske kände han att mitt liv är nu mera fyllt utav glädje än sorg och mörker?

Jag hoppas ju i alla fall det, för det känns som om hans död får en mer mening då, och det vill jag att den ska ha. 

Men hur mycket jag än saknar honom (och trots att jag ibland fortfarande inte förstår att han är borta) så kommer han alltid finnas i mitt minne. Han kommer alltid vara den lilla pälsbollen jag gav all min kärlek till. Han kommer alltid vara den som räddade mig från mörkret.