När hösten kommer, då kommer även sommarkatterna
Hösten är vacker.
Klara och vackra färger på träden, dimma som leker på åkrarna vid gryningen, mys framför tv:n med levande ljus och te dricks i mängder (i alla fall hos mig).
Men så finns det de där små sakerna som inte är lika roliga. Kylan, frosten och de mörka kvällarna. Men nackdelarna går ofta att glömma när man sitter och har det mysigt framför tv:n med en kopp varm te och kanske några tänd
Klara och vackra färger på träden, dimma som leker på åkrarna vid gryningen, mys framför tv:n med levande ljus och te dricks i mängder (i alla fall hos mig).
Men så finns det de där små sakerna som inte är lika roliga. Kylan, frosten och de mörka kvällarna. Men nackdelarna går ofta att glömma när man sitter och har det mysigt framför tv:n med en kopp varm te och kanske några tänd
a ljus.
Men något som inte går att glömma, och som alltid kommer vara lika hemskt som också dyker upp på hösten är "sommarkatterna". Sommaren är över och de har "gjort sitt".
För visst klarar sig väl katterna i det vilda? De är ju djur! De överlever!
- Nej. Det gör dem inte. De har lärt sig att de får mat, kärlek och värme av människorna, och helt plötsligt förvinner det. Hur överlever en katt som aldrig lärt sig att överleva i det vilda?
Mitt hjärta gråter en aning när jag tänker på lilla Issy (på bilden). Hur hon låg utanför pappas jobb, kall och hungrig. Men denna berättelsen har ett lyckligt slut. Issy har ett nytt hem där hon är mycket älskad och får den mat, värme och kärlek hon behöver och har rätt till.
Men alla berättelser har inte ett lyckligt slut.
En liten tankeställare...
Men något som inte går att glömma, och som alltid kommer vara lika hemskt som också dyker upp på hösten är "sommarkatterna". Sommaren är över och de har "gjort sitt".
För visst klarar sig väl katterna i det vilda? De är ju djur! De överlever!
- Nej. Det gör dem inte. De har lärt sig att de får mat, kärlek och värme av människorna, och helt plötsligt förvinner det. Hur överlever en katt som aldrig lärt sig att överleva i det vilda?
Mitt hjärta gråter en aning när jag tänker på lilla Issy (på bilden). Hur hon låg utanför pappas jobb, kall och hungrig. Men denna berättelsen har ett lyckligt slut. Issy har ett nytt hem där hon är mycket älskad och får den mat, värme och kärlek hon behöver och har rätt till.
Men alla berättelser har inte ett lyckligt slut.
En liten tankeställare...
Min tankegång under yoga:
"Okej, men det här var ju lugnt. Det här kommer gå som en dans! Slimmad kropp, here I come!"
"Alltså måste man verkligen spänna magen sådär heeeeela tiden eller? Det börjar bli lite jobbigt"
"Är ni säkra på att man kan stretcha sådär? Det ser lite... ehm.. omöjligt ut."
"Jag är ganska säker på att min kropp INTE är sådär vig."
"Aj, aj, aj, aj"
"Jääääävlar vad det drar i musklerna"
"Är hon inte riktigt klok? Jag döööööör!"
"Nu stänger jag av denna skit DVD! Det kan inte mänskligt att kunna böja musklerna sådär!"
Och detta är anledningen till varför jag inte gör yoga.
"Alltså måste man verkligen spänna magen sådär heeeeela tiden eller? Det börjar bli lite jobbigt"
"Är ni säkra på att man kan stretcha sådär? Det ser lite... ehm.. omöjligt ut."
"Jag är ganska säker på att min kropp INTE är sådär vig."
"Aj, aj, aj, aj"
"Jääääävlar vad det drar i musklerna"
"Är hon inte riktigt klok? Jag döööööör!"
"Nu stänger jag av denna skit DVD! Det kan inte mänskligt att kunna böja musklerna sådär!"
Och detta är anledningen till varför jag inte gör yoga.
Nu kan jag tänka på dig utan att gråta
Hittade mappen med de första bilderna på min kamera. Inga seriösa bilder eller så, bara lite testbilder. Då hittade jag en bild på Chip. Min underbara lille Chip. Men det känns helt okej. Jag har accepterat att han är borta, att han förblir borta.
Jag kommer aldrig mer känna dina mjuka päls mot min handflata, jag kommer aldrig få höra dig knapra glatt på ett knäckebröd, jag kommer aldrig igen få känna din tunga på mina kinder när du slickar bort en salt tår.
Jag vet det och jag har accepterat detta.
Jag kommer alltid sakna dig, jag kommer alltid minnas dig, men jag kommer inte längre gråta. För du finns inte längre, och jag har accepterat det.
Älskade små bebisar
Bebisar måste vara det finaste som finns, inte sant?
Jag har inga bebisar själv, jag känner mig fortfarande en aning för ung för det helt ärligt, men jag har två små kusiner. Två små bebsikusiner. (Okej, Oliwer är snart 1 år. Men han kommer vara bebis tills han fyller 3 för mig, så är det bara.)
Min farbror hade 50-års kalas i söndags så jag fick träffa en av dem, lilla Ester. Lite gnällig var hon allt ett tag när jag höll i henne, men efter lite vaggande så somnade hon så sött i mina armar.
Hon kommer säkert tycka jag är en riktig tant när hon själv fyllt 20 och kommer ju självklart inte ha något minne av mig när jag vaggar henne till sömns. Men jag kommer för alltid komma ihåg hennes lilla söta ansikte som sover i min famn när jag står där på hennes student, 20-års kalas eller liknande.
Ja, bebisar är bara för underbara.
Jag har inga bebisar själv, jag känner mig fortfarande en aning för ung för det helt ärligt, men jag har två små kusiner. Två små bebsikusiner. (Okej, Oliwer är snart 1 år. Men han kommer vara bebis tills han fyller 3 för mig, så är det bara.)
Min farbror hade 50-års kalas i söndags så jag fick träffa en av dem, lilla Ester. Lite gnällig var hon allt ett tag när jag höll i henne, men efter lite vaggande så somnade hon så sött i mina armar.
Hon kommer säkert tycka jag är en riktig tant när hon själv fyllt 20 och kommer ju självklart inte ha något minne av mig när jag vaggar henne till sömns. Men jag kommer för alltid komma ihåg hennes lilla söta ansikte som sover i min famn när jag står där på hennes student, 20-års kalas eller liknande.
Ja, bebisar är bara för underbara.
Lilltösen Ester
Busen Oliwer
