Hittade mappen med de första bilderna på  min kamera. Inga seriösa bilder eller så, bara lite testbilder. Då hittade jag en bild på Chip. Min underbara lille Chip. Men det känns helt okej. Jag har accepterat att han är borta, att han förblir borta.

Jag kommer aldrig mer känna dina mjuka päls mot min handflata, jag kommer aldrig få höra dig knapra glatt på ett knäckebröd, jag kommer aldrig igen få känna din tunga på mina kinder när du slickar bort en salt tår.
Jag vet det och jag har accepterat detta.

Jag kommer alltid sakna dig, jag kommer alltid minnas dig, men jag kommer inte längre gråta. För du finns inte längre, och jag har accepterat det.