En gång i tiden var jag lite vilsen, lite borta, lite smalare, lite osäkrare och så jävla mycket mer vuxen. 
För då trodde jag att jag var vuxen, redan när jag gick i 6:an fick jag för mig att jag var vuxen. Så jävla vuxen. Och mogen.
Jag trodde inte heller att jag dög som jag var. Att inte en jävel brydde sig om mig. Att jag inte var värd något. Att jag inte var någon.

Men jag hade fel. Jag är inte mogen eller vuxen. Jag är långt där ifrån.
Nu är jag där emot lite mer säker, inte lika vilsen och kanske inte lika borta.
Och jag duger, precis som jag är och det finns en hel bunt med människor som bryr sig, jag behöver bara sluta vara så blind och öppna ögonen. För de är där.  Och jag är värd massor och jag är visst någon, någon viktig! Någon som kommer göra skillnad. Som kommer finnas där för mina vänner, som kommer finnas där för min familj, som aldrig kommer sluta kämpa, som aldrig kommer ge upp. Det är bara svårt att se det ibland i dimma och regn. 

Jag visste det inte då, när jag tog dessa bilder, att 2009 skulle saker och ting förändras. Att jag skulle förändras. Jag visste det inte då, år 2009, att livet kanske inte kommer vara som att gå på moln eller rosor. Livet kommer vara en kamp, en fight, men utan fighten så skulle du inte veta att du lever och för varje år som går vinner du fighten lite lättare.

DU duger.
DU är älskad.
DU är så jävla värdefull att du bara kan inte se det.
Sluta aldrig kämpa, ge aldrig upp.

Jag slutade aldrig kämpa och jag gav aldrig upp när det var som mörkast och jag är så jävla lycklig för det idag.