När allt lägger sig på plats
NU är min hemsida på plats. Den ligger faktiskt framme för resten av världen att se. Det känns så spännande och pirrigt i magen.
Chansen att jag skulle få mer fotojobb bara för att jag har en hemsida känns ju inte särskilt troligt, men nu finns det en plats jag kan visa upp mina 'alster'.
#CuttingForBieber
#cutforbieber och #cuttingforbieber trendar på twitter. Anledninger är tydligen den att Justin har rökt på (som i sig inte verkar vara helt sant heller), och hans fans protesterar mot detta genom att skära sig själva och ta bilder på detta, för att sedan sprida bilderna på twitter. Och ja, detta är tyvärr helt sant. Jag såg precis bilder.
Alltså, för att förtydliga detta lite, tonårs-tjejer (och killar?) SKÄR sig för sin IDOL, tar BILD på det och sedan postar det på twitter.
Alltså, för att förtydliga detta lite, tonårs-tjejer (och killar?) SKÄR sig för sin IDOL, tar BILD på det och sedan postar det på twitter.
Detta gör mig faktiskt jävligt upprörd. Självskadning är ett SERIÖST och mycket ALLVARLIGT problem. De som väljer att skada sig själva för att visa sin idol att han har gjort fel (hur nu skära upp sina armar och posta de på twitter kan visa att han gjort fel?) är faktiskt, idioter.
DETTA är alltså vad #cutforbieber handlar om. Det är alltså inget litet skärsår vi pratar om, utan hela armarna uppskurna.
Varför? Låt mig bara förstå varför.
Jag kan mycket väl förstå varför någon skär upp armarna p.g.a. en växande ångest inom sig som det inte går att bli av med, för att personen känner sig inte värd mer, för att personen vill bara veta ifall den fortfarande lever, eller för att den ska bara få känna ett lugn i åtminstone 5 minuter. Tro mig, jag kan förstå.
Men jag kan inte förstå varför någon väljer att göra det för att det är en trend. Någon som man "måste" göra ifall man är ett äkta fan.
Varför? Låt mig bara förstå varför.
Jag kan mycket väl förstå varför någon skär upp armarna p.g.a. en växande ångest inom sig som det inte går att bli av med, för att personen känner sig inte värd mer, för att personen vill bara veta ifall den fortfarande lever, eller för att den ska bara få känna ett lugn i åtminstone 5 minuter. Tro mig, jag kan förstå.
Men jag kan inte förstå varför någon väljer att göra det för att det är en trend. Någon som man "måste" göra ifall man är ett äkta fan.
Slogan är tydligen "you stop using drugs and we'll stop cutting".
Så det är därför. Därför väljer, jag vet inte hur många, unga tonårstjejer att skada sig själva. Därför väljer unga tonårstjejer att göra ärr för livet. Därför väljer unga tonårstjejer att riskera livet. Därför.
Människor gör många idiotiska saker, ja, men detta gör mig bara ledsen.
Människor gör många idiotiska saker, ja, men detta gör mig bara ledsen.
Jag låter den här mannen ta över, för jag har inget bra att säga längre. Luften gick liksom ur mig.
När hösten kommer, då kommer även sommarkatterna
Hösten är vacker.
Klara och vackra färger på träden, dimma som leker på åkrarna vid gryningen, mys framför tv:n med levande ljus och te dricks i mängder (i alla fall hos mig).
Men så finns det de där små sakerna som inte är lika roliga. Kylan, frosten och de mörka kvällarna. Men nackdelarna går ofta att glömma när man sitter och har det mysigt framför tv:n med en kopp varm te och kanske några tänd
Klara och vackra färger på träden, dimma som leker på åkrarna vid gryningen, mys framför tv:n med levande ljus och te dricks i mängder (i alla fall hos mig).
Men så finns det de där små sakerna som inte är lika roliga. Kylan, frosten och de mörka kvällarna. Men nackdelarna går ofta att glömma när man sitter och har det mysigt framför tv:n med en kopp varm te och kanske några tänd
a ljus.
Men något som inte går att glömma, och som alltid kommer vara lika hemskt som också dyker upp på hösten är "sommarkatterna". Sommaren är över och de har "gjort sitt".
För visst klarar sig väl katterna i det vilda? De är ju djur! De överlever!
- Nej. Det gör dem inte. De har lärt sig att de får mat, kärlek och värme av människorna, och helt plötsligt förvinner det. Hur överlever en katt som aldrig lärt sig att överleva i det vilda?
Mitt hjärta gråter en aning när jag tänker på lilla Issy (på bilden). Hur hon låg utanför pappas jobb, kall och hungrig. Men denna berättelsen har ett lyckligt slut. Issy har ett nytt hem där hon är mycket älskad och får den mat, värme och kärlek hon behöver och har rätt till.
Men alla berättelser har inte ett lyckligt slut.
En liten tankeställare...
Men något som inte går att glömma, och som alltid kommer vara lika hemskt som också dyker upp på hösten är "sommarkatterna". Sommaren är över och de har "gjort sitt".
För visst klarar sig väl katterna i det vilda? De är ju djur! De överlever!
- Nej. Det gör dem inte. De har lärt sig att de får mat, kärlek och värme av människorna, och helt plötsligt förvinner det. Hur överlever en katt som aldrig lärt sig att överleva i det vilda?
Mitt hjärta gråter en aning när jag tänker på lilla Issy (på bilden). Hur hon låg utanför pappas jobb, kall och hungrig. Men denna berättelsen har ett lyckligt slut. Issy har ett nytt hem där hon är mycket älskad och får den mat, värme och kärlek hon behöver och har rätt till.
Men alla berättelser har inte ett lyckligt slut.
En liten tankeställare...
Min tankegång under yoga:
"Okej, men det här var ju lugnt. Det här kommer gå som en dans! Slimmad kropp, here I come!"
"Alltså måste man verkligen spänna magen sådär heeeeela tiden eller? Det börjar bli lite jobbigt"
"Är ni säkra på att man kan stretcha sådär? Det ser lite... ehm.. omöjligt ut."
"Jag är ganska säker på att min kropp INTE är sådär vig."
"Aj, aj, aj, aj"
"Jääääävlar vad det drar i musklerna"
"Är hon inte riktigt klok? Jag döööööör!"
"Nu stänger jag av denna skit DVD! Det kan inte mänskligt att kunna böja musklerna sådär!"
Och detta är anledningen till varför jag inte gör yoga.
"Alltså måste man verkligen spänna magen sådär heeeeela tiden eller? Det börjar bli lite jobbigt"
"Är ni säkra på att man kan stretcha sådär? Det ser lite... ehm.. omöjligt ut."
"Jag är ganska säker på att min kropp INTE är sådär vig."
"Aj, aj, aj, aj"
"Jääääävlar vad det drar i musklerna"
"Är hon inte riktigt klok? Jag döööööör!"
"Nu stänger jag av denna skit DVD! Det kan inte mänskligt att kunna böja musklerna sådär!"
Och detta är anledningen till varför jag inte gör yoga.
Nu kan jag tänka på dig utan att gråta
Hittade mappen med de första bilderna på min kamera. Inga seriösa bilder eller så, bara lite testbilder. Då hittade jag en bild på Chip. Min underbara lille Chip. Men det känns helt okej. Jag har accepterat att han är borta, att han förblir borta.
Jag kommer aldrig mer känna dina mjuka päls mot min handflata, jag kommer aldrig få höra dig knapra glatt på ett knäckebröd, jag kommer aldrig igen få känna din tunga på mina kinder när du slickar bort en salt tår.
Jag vet det och jag har accepterat detta.
Jag kommer alltid sakna dig, jag kommer alltid minnas dig, men jag kommer inte längre gråta. För du finns inte längre, och jag har accepterat det.
Älskade små bebisar
Bebisar måste vara det finaste som finns, inte sant?
Jag har inga bebisar själv, jag känner mig fortfarande en aning för ung för det helt ärligt, men jag har två små kusiner. Två små bebsikusiner. (Okej, Oliwer är snart 1 år. Men han kommer vara bebis tills han fyller 3 för mig, så är det bara.)
Min farbror hade 50-års kalas i söndags så jag fick träffa en av dem, lilla Ester. Lite gnällig var hon allt ett tag när jag höll i henne, men efter lite vaggande så somnade hon så sött i mina armar.
Hon kommer säkert tycka jag är en riktig tant när hon själv fyllt 20 och kommer ju självklart inte ha något minne av mig när jag vaggar henne till sömns. Men jag kommer för alltid komma ihåg hennes lilla söta ansikte som sover i min famn när jag står där på hennes student, 20-års kalas eller liknande.
Ja, bebisar är bara för underbara.
Jag har inga bebisar själv, jag känner mig fortfarande en aning för ung för det helt ärligt, men jag har två små kusiner. Två små bebsikusiner. (Okej, Oliwer är snart 1 år. Men han kommer vara bebis tills han fyller 3 för mig, så är det bara.)
Min farbror hade 50-års kalas i söndags så jag fick träffa en av dem, lilla Ester. Lite gnällig var hon allt ett tag när jag höll i henne, men efter lite vaggande så somnade hon så sött i mina armar.
Hon kommer säkert tycka jag är en riktig tant när hon själv fyllt 20 och kommer ju självklart inte ha något minne av mig när jag vaggar henne till sömns. Men jag kommer för alltid komma ihåg hennes lilla söta ansikte som sover i min famn när jag står där på hennes student, 20-års kalas eller liknande.
Ja, bebisar är bara för underbara.
Lilltösen Ester
Busen Oliwer
Ett avsked till sommaren
Och nu har familjen Johansson sagt farväl av sommaren för detta året.
I lördags åkte vi till Liseberg som en liten "minisemester", och vilken perfekt timning. För Göteborg hade ett perfekt väder att bjuda på, knappt ingen blåst, eller moln, och ett inte alls för kallt väder.
Efter det så har hösten verkligen kommit med stora steg. Regn, blåst och kyla är vad som bjuds på nu.
Liseberg måste väl vara det enda stället man kan känna sig glad av att bli blöt med kläderna på?
För FÖRSTA gången hade jag tur och vann något!
Kanske inte så bra för midjan, men för själen och lyckan!
Och så klart, onyttigheter åts den dagen. För hur vore en semester utan onyttigheter?
I lördags åkte vi till Liseberg som en liten "minisemester", och vilken perfekt timning. För Göteborg hade ett perfekt väder att bjuda på, knappt ingen blåst, eller moln, och ett inte alls för kallt väder.
Efter det så har hösten verkligen kommit med stora steg. Regn, blåst och kyla är vad som bjuds på nu.
Liseberg måste väl vara det enda stället man kan känna sig glad av att bli blöt med kläderna på?
För FÖRSTA gången hade jag tur och vann något!
Kanske inte så bra för midjan, men för själen och lyckan!
Och så klart, onyttigheter åts den dagen. För hur vore en semester utan onyttigheter?
En 75-årig mormor
Hela 75 år har min kära "momo" blivit i helgen och det firades med storkalas! Släkt och familj kom som jag tror jag aldrig träffat förut. Eller jo, några kände igen mig och hälsade på mig med orden "Men oj vad stor du har blivit! Sist jag såg dig var du såhäääääääär liten!", men jag kan inte komma ihåg ansiktet på någon av dem. Men sen var det ju nästan 20 år sedan jag såg de flesta, och då var jag ju bara en bebis.
Jag valde att inte ta med kameran på kalaset då jag inte ville springa runt i ett litet trång hus och fota folk, så jag tog bara en ynka liten bild på mig under hela dagen. (Och för den delen hade jag inte lagt ut någon bild på dem som var där i alla fall.)
Ibland kan jag fortfarande inte förstå att du är borta
Något som jag inte nämnde i mitt "komma tillbaka till bloggen"-inlägg var att min älskade lille Chip försvann från mig, hastigt. Jag kände att jag inte bara kunde "slänga" in en liten kommentar sådär.
"Jo men visst ja, min kanin ha dött! Oh well, ha det bra!"
Nej men det kändes inte rätt, för han betydde så mycket för mig.
Och så sitter säkert någon framför datorskärmen och tänker, "Jaha? En kanin, so what?". Men för mig var han så mycket mer än en liten hårig kanin, han var min lille pälsboll, min vän, min tröst, min skyddare från mörkret. Han var så mycket. Han var en del av familjen. Han var mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
"Jo men visst ja, min kanin ha dött! Oh well, ha det bra!"
Nej men det kändes inte rätt, för han betydde så mycket för mig.
Och så sitter säkert någon framför datorskärmen och tänker, "Jaha? En kanin, so what?". Men för mig var han så mycket mer än en liten hårig kanin, han var min lille pälsboll, min vän, min tröst, min skyddare från mörkret. Han var så mycket. Han var en del av familjen. Han var mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
Den dagen jag gick och skaffade mig lille Chip var strax efter jag flyttade hem igen från gamleby (eller strax innan? jag kommer inte riktigt ihåg). För er som inte vet så gick jag på gamlebygymnasiumet ett år, men led av depression och flyttade hem igen för att jag dels kände det var fel linje för mig och dels för att familjen ville ha hem mig igen så de kunde hålla koll på mig. Vill ni läsa mer så finns det på min gamla blogg.
Jag var en mycket deprimerad tjej och tänkte mycket på självmord och självskador. Jag var på ett mycket mörkt ställe under den tiden.
Men så skaffade jag lille Chip. Han fanns där för mig när jag inte ville prata med någon, för jag behövde inte säga ett ord till honom, han bara fanns. Och ibland hände det att han slickade lite på mina fingrar när jag grät, ungefär som om man ville trösta mig. Jag brydde mig inte om att stiga upp på morgonen i vanliga fall, men för hans skull var jag tvungen. Han behövde mat, en bytt bur, vatten och en massa kärlek. Han behövde mig lika mycket som jag behövde honom.
Och nu är han borta. Min älskade lille honeybun ♥.
Men jag tror att han kände att det var dags. För idag mår jag så mycket bättre än vad jag någonsin kunde hoppats på, och kanske var det något han kände? Kanske kände han att jag skulle klara av att stiga upp på morgonen utan hans hjälp? Kanske kände han att jag hade någon annan att prata med nu? Kanske kände han att mitt liv är nu mera fyllt utav glädje än sorg och mörker?
Jag hoppas ju i alla fall det, för det känns som om hans död får en mer mening då, och det vill jag att den ska ha.
Men hur mycket jag än saknar honom (och trots att jag ibland fortfarande inte förstår att han är borta) så kommer han alltid finnas i mitt minne. Han kommer alltid vara den lilla pälsbollen jag gav all min kärlek till. Han kommer alltid vara den som räddade mig från mörkret.
Jag hoppas ju i alla fall det, för det känns som om hans död får en mer mening då, och det vill jag att den ska ha.
Men hur mycket jag än saknar honom (och trots att jag ibland fortfarande inte förstår att han är borta) så kommer han alltid finnas i mitt minne. Han kommer alltid vara den lilla pälsbollen jag gav all min kärlek till. Han kommer alltid vara den som räddade mig från mörkret.
Onödiga lärare är onödiga
För tillfället pluggar jag igen, en termin. Fast denna gången pluggar jag på komvux på ämnen jag själv valt. Företagsekonomi 1, Samhällskunskap 2 (distans), Matte 2b och Religion 2 (distans).
Anyhow, idag hade jag Samhällskunskap, jag vandrar in i klassrummet och då säger läraren:
"Har du några frågor om uppgiften?"
"Ehm, nej."
"Bra! Jag är ganska upptagen idag så du kan ju bara plugga hemma."
Varför behövde jag ens komma till skolan då? Suck och stön.
Matteplugg, weeeh.
Anyhow, idag hade jag Samhällskunskap, jag vandrar in i klassrummet och då säger läraren:
"Har du några frågor om uppgiften?"
"Ehm, nej."
"Bra! Jag är ganska upptagen idag så du kan ju bara plugga hemma."
Varför behövde jag ens komma till skolan då? Suck och stön.
Matteplugg, weeeh.Det är farligt att vara borta för länge från blogg.se
För helt plötsligt har de gjort om allt! Inte för att ni som läser bloggen kommer se någon skillnad, utan det är bara för mig. Sicken tur. Och ännu mera tur är det att det ser nästan exakt ut som tumblr, alltså så ska nog även jag kunna lösa detta.
Vet inte varför jag har varit så dålig på att uppdatera, det händer väl saker i mitt liv också?
Vet inte varför jag har varit så dålig på att uppdatera, det händer väl saker i mitt liv också?
Ehm, aah?
Under tiden jag har varit borta har jag haft på mig galna strumpor, blivit mosad av en katt,
pluggat, börjat på LC-diet/livstil (och fått börja käka ägg i massor)
och testat oopsie-bröd.
Tjolla-hopp!
Här och nu byggs min framtid
Skissar och skriver.
Jag vill
- Ha sol och riktig sommar!
- Bada i havet
- Åka på roadtrip med vänner
- Sova i tält
- Åka till Öland
- Fiska
En bild från förra sommaren, då det också var skitväder, men med några varma dagar i
sig i alla fall!!
För jag har också tagit studenten!
Så sista uppdateringen var för en månad sedan. Okej?
Oh well, här kommer väl lite fotobomber från mitt liv framöver då.
Vi börjar med världens mest underbara dag. Studenten.
Efter 4 år så kom ä n t l i g e n dagen med stort D.
För att beskriva dagen med ord: Lycka, skratt, kramar, tankar, skrik, jubel, hopp & saknad.
Jag säger inte att vi har varit en sammansvettsad klass, tvärt om, men trots det kommer jag allt sakna dem en del. Och skolan också. Trots att jag hatade den.
Oh well, här kommer väl lite fotobomber från mitt liv framöver då.
Vi börjar med världens mest underbara dag. Studenten.
Efter 4 år så kom ä n t l i g e n dagen med stort D.
För att beskriva dagen med ord: Lycka, skratt, kramar, tankar, skrik, jubel, hopp & saknad.
Jag säger inte att vi har varit en sammansvettsad klass, tvärt om, men trots det kommer jag allt sakna dem en del. Och skolan också. Trots att jag hatade den.
Fotat av käre far, syster & bror.
Själv var jag upptagen av att vara glad.
Själv var jag upptagen av att vara glad.
En bild innan tonårsfyllan kom och förstörde
Mys med min kusin framför majbrasan med reiki i bakgrunden.
Innan tonårsfyllan kom och förstörde.
Innan ölen rann på min kofta jag tänkte ha till flyget i morgon.
Innan jag nästan blev träffad av smällarna som kastades.
Innan jag behövde ringa polisen.
Men de ska inte förstöra min kväll och mitt minne av kvällen.
Den var lyckad och jag njöt.
Fuck the rest....
