Dragningskraften mot jordens mittpunkt är lite tyngre än vanligt och det känns som om man när som helst kommer tryckas ned i skorna, eller ännu värre, ner i marken.
Det känns ganska jobbigt på ett sätt man inte kan förklara det på och man har känslor man inte kan sätta namn på.
Allt man gör blir fel och allt känns fel. Man är klantig, gör för lite eller försöker för mycket. Inget är lagom och allt är fel.

Ja precis så. Känslor som finns, som existerar, men utan namn. De ligger lugnt och sover i vanliga fall men ibland, bara ibland kommer de fram ur sin slummer. Som ett litet monster som bor inom mig och ibland bestämmer sig för att vakna ur sin dvala.

Men som alla andra gånger så somnar han, mitt lilla monster och allt blir som normalt.
Det är bara lite svårt att komma ihåg ibland att han faktisk kommer att somna igen och att det inte alls kommer vara såhär för evigt. Redan i morgon kommer saker och ting vara bättre, i morgon kommer han sova igen. Jag har bara lite svårt att komma ihåg det ibland.